Husdjur

När vi människor blir tillräckligt dåliga och vi behöver hjälp på lasarettet hänvisas vi till speciella avdelningar där en specialkompetens av läkare väntar så de vet hur det ska lösa problemen. Vid absolut akuta problem handlar det om akuten innan man vet vilken diagnos man har och hur man ska bli hjälpt. I våra husdjurs värd är det vad jag vet bara så. Man ringer och man kommer med sitt djur om man fått det beskedet och där väntar hjälp. Om man däremot kan definiera problemet och skala det till en viss del av djurets kropp inte hamnar man då på speciella avdelningar. En för kons mage eller en för hundens framben. Nu går det av självklara skäl inte att bygga upp en så stor organisation kring detta och jämföra med vår egen sjukvård, men det skulle ändå underlätta om man lite mer detaljerat direkt vid samtal kunna hitta rätt typ av sjukvård till rätt husdjur.

Som kattägare kallar vi dem för våra husdjur. En betäckning som ingen kan protestera emot. Alla övriga djur som finns i huset som myrorna på och runt altanen på sommaren. Eller flugor och getingar som hittar in i köket när vi har altandörren öppen. Eller alla andra vidriga kryp som man upptäcker på ställen där de egentligen inte hör hemma och då handlar det om ytor inne i vårt hus. Kan man då kalla dessa för husdjur.

Vår familjepolicy är att jag har fått tillåtelse att slå ihjäl alla dessa ovälkomna parasiter och otäcka ting så fort de visar sig och därför kan de inte kalla sig för husdjur särskilt länge eftersom de är döda så fort jag ser dem. Om min fråga sedan är helt relevant och om man kan kalla dem för husdjur, den frågan lämnar jag till någon annan.

Läser att både vår räv och björnstam ökar och flera vill införa någon form jakt som vi har på älgar. Är nyfiken hur hunden står sig där och om detta kärleksfulla djur också bara blir fler och fler i våra hem. Kennelklubbar med uppfödning har ökat med över 40 % under 2000 talet. En anledning som sökt mig att vi lever allt längre och de som först blir änkor eller där deras barn flyttat ut för gått måste ha något att tillbringa tiden med.

Min farsa är sådan nu efter de att han har gått i pension vill de köpa en hund. Förslagen har varit många om vilken ras de vill ha eller hur gammal den ska vara. Det är viktigt att man ser betydelsen i det man köper oavsett vad det är, lärde han mig och det ligger något i det och en ny individ som man ska ta hand om och sköta innebär nog en större omställning än man tror. Att de blir fler hundar råder det nog inget tvivel om fast att de ska behöva gå så lång att även det ska beröras av någon form av skyddsjakt den existerar inte i mina ögon.

Att man ska kunna lämna tillbaka något man köpt som av olika anledningar inte passar är en självklarhet. Min kusin i Trelleborg berättade att de hade köpt en hund på tradera.com. När de skulle hämta den blev han varse om att det inte stod rätt till för hunden påminde inte om de kort som skulle finnas på den hund de fastnat för. Ägaren hävdade bara att den nu var nyklippt och att den hade växt. Efter långvariga diskussioner gav han sig och de köpte hunden. Redan dagen efter hade hela familjen ångrat sig och körde tillbaka och förklarade att de inte ville ha den. Sura och uppkäftiga kommentarer avlöste varandra om rätten att lämna tillbaka en vara som detta. Vilka regelverk som gäller här där tyckte båda att de hade rätt. En sak var iallafall klar och det var vilka olika synsätt detta skulle lösas på. När grälet var som högst grymtade den hund som det handlade om till lite och undrade vad de höll på med. Min kusin gav sig och tog med hon hem. Idag älskar hela familjen denna hund och är bara tacksam att denna ångervecka inte är lika självklar som övriga varor man köper.

Man utmålas ofta som en djurhatare bara för att man inte gillar hundar. Själv går jag omkring och ständigt förnekar alla fördelar med detta husdjur. De ska inte löna sig att gå på dessa påpekanden om hur underbart det är. Det är istället viktigt att kunna ta debatten och göra klart att i denna demokrati vi lever i måste man även få tycka att hundar inte något passande som man ska luta sig tillbaka emot och gilla. Det ligger i allmänintresset att få tycka som man vill. Dock så missunnar jag inte de som har en hund, men respektera även oss som inte vill ha någon.

Därför efterlyser jag nu en typ av tips där jag kan hantera dessa värsta påhoppare och få dem att förstå att med mer tjat ger det inget bättre resultat. Spåren efter de hundklimat vi har, där känner jag mig allt mer utträngd och åsidosatt Tyvärr blir det fler och fler som ifrågasätter detta utanförskap det verkar handla om om man inte är hundägare. Jag har fått en felaktig stämpel och tittade så sent som i söndags morse på ”Lassie” med yngsta dottern, men de räknas förmodligen inte.

En sak som stört mig är de som bestämt hur ord ska stavas när det kommer ut ovanliga läten från oss levande individer. När en katt jamar skriver vi mjau. När en hund skäller skriver vi vov. Det värsta exemplet är när vi människor visslar då skriver vi huit. Nu är jag ingen expert i ämnet, men hade jag bestämt hade översättningen sett helt annorlunda ut. Att man skriver muh efter en kos läte, det köper jag och det är en av få läten som fått rätt stavning.

De personer som tydligen förstår villkoren och hur de bestämt dessa skriftliga formuleringar måste vara speciella. Själv tycker jag synen på detta borde väcka lite frågor. Om det fanns en lite bredare grupp av människor som bestämde kring denna frågan som i själva verket är ganska banal hade många av dessa översättningarna sett annorlunda ut. Varför då inte komma med egna undrar ni säkert. Ja det lämnar jag till de som har lite met kunskap i ämnet, men jag måste ändå försöka på ett av djuren. Det får bli hunden. Vov vov borde vara wow wow, men det är ganska långsökt eller hur.

Försenad och jäktad var jag tvungen att ta bussen till jobbet eftersom min bil inte kunde starta. Ringa efter hjälp tog på tid och pengar därför valde jag det andra och enda alternativet i det läget.  En timme efter utsatt tid och med mer folk i rörelse så här dags på morgonen insåg jag att det skulle bli trångt. När bussen stannat visade jag hänsyn mot det yngre och de som hade busskort. Jag kunde gått vänta och om alla sittplatserna var upptagna gjorde det inget. Nu fick jag rätt i mina antagningar och alla sittplatser var upptagna och den ytan man använder att stå på är den i mitten där barnvagnarna spänns fast. Nu fanns det ingen vagn istället stod det en stor hund där och blängde ilsket och en munkorg bar han också.

 Hur mycket jag än försökte förtränga mina tankar på denna stora bruna fyrbenta småförbannade hund (man kunde se att han var det) kunde jag inte låta bli att stirra. Jag gick så långt att jag provade en ”sen kväll med look” grej där man skulle se varandra i ögonen tills den första fick ge sig. Det värsta var att jag började bli rädd för han släppte aldrig blicken och känslan var att han kunde hoppa på mig när som helst. Även att han hade munkorg avtog aldrig denna rädsla och sju minuter senare gick jag av fyra hållplatser tidigare än jag hade räknat med. Jag kunde inte låta bli att titta efter honom när bussen lämnade hållplatsen och genom den dör man går där såg jag honom och han glodde på mig fortfarande.

Att sätta etiketter på djur är svårt och ännu svårare att jämföra de med något annat. Att vi har djur som påminner om varandra det vet vi typ hare och kanin. En fråga jag ofta undrat över är vilken av våra mest älskade husdjur nämligen hunden kan påminna om. Jag har alltid haft en förutfattad mening att boxern dreglar mer än andra raser när den är hungrig och kan då påminna om en hungrig bebis där saliven ofta börjar rinna ur deras munnar när det inte får välling i tid, men är det en rättvis jämförelse? Häromåret på en bortamatch med mitt bowlinglag jämförde en av mina kolleger i laget sin käring med en cocker spaniel. Hon är som den hunden. Ofta tillbakadragen, lyder det man säger, äter den mat man blir serverad och följer snällt med när man ber dem om det. Jag skakade mest åt den uppgiften fram till i söndags när jag skulle lämna yngsta dottern på ett barnkalas. Plötsligt stod det en cocker spaniel framför mig och tittade. Kom sa jag på skoj och den började följa efter mig, men höll samtidigt ett pliktskyldigt avstånd. Ute i köket berättade jag om min ankomst och hittade rester av lite kokt pasta på en kastrull och tog en sked och gav den till hunden och han började genast äta. Chockad tittade jag på när pappan till den som firades gick förbi.

- Ja han är rolig vår hund han äter vad som helst hahahahahah.

På väg hem började jag omvärdera dessa uppgifter jag fick i bussen och har nu ändrat mig i den frågan. Själv vore jag tacksam om ni kom med tips och gav mig liknande alternativ eller om ni vet hundar som kan påminna om oss själva.

En hund man förknippar med TV är självklart Lassie. Själv tittade jag när serien gick och man lipade varje gång när någon hade försvunnit och blev lika glad när Lassie räddade situationen. Nu går denna serie i repris på en av de mer bortglömda parabolkanalerna, men en söndag i början på augusti hittade vår yngsta dotter den och började titta och hon  blev lika fast som jag var 40 år tidigare och nu sitter hon klistrad och följer äventyret med denna hund varje söndag.

Det som däremot irriterar är att hon vill att vi ska köpa en hund och då en collie. På ett så förstående sätt som möjligt försöker jag förklara att när vi har två katter kan vi inte ha  någon hund. För att trösta henne har jag lovat att om de blir fler barn i familjen ska han/hon få namnet Lassie oavsett kön. Sedan att det inte är aktuellt med fler barn, det har jag självklart behållit för mig själv.

Att gå ut med sin hund är ett måste när man är hundägare. Själv går jag alltid samma runda varje dag med min. Förbi pressbyrån, ner mot backen där barnen kan åka pulka på vintern, genar sedan via stigen nära den gamla eken och där får hunden också gå lös under dryga tre kilometer. Denna söndagmorgon beslöt jag mig plötsligt för att ta en annan väg. Nu gick jag förbi huset på baksidan bort mot rättabacken. En backhopparbacke i trä som jag hade kul åt på tidigt 70-tal och som vi åkte i. Tyvärr revs den för den ansågs för farlig att åka i.

Vi hade inte gått länge innan hunden på ett motsträvigt sätt började protestera. Den här vägen kändes inte kul och varför inte gå den vanliga sträckan. Precis så tänkte han och det kunde jag se på hans blick. jag försökte ändå att övertyga och vi gick två hundra meter till innan han satte sig och tittade med en bedjande blick och jag gav upp. Vi gick tillbaka och tog den vanliga rutten och min hund mådde åter lika bra som han brukar.