Hemma på vår gata där jag bor i vårt villaområde där har jag många goda grannar. En som bor närmast hade en hund som blev väldit omtyckt av alla på gatan. Det var en Grandan som hette Klio. En stor och vältränad hund som på nära håll kunde skrämma väldigt många, men som var världens snällaste. Han visade en oerhörd sympati för oss alla som kunde gå fram och klappa honom och med tanke på sin längd kändes det bara spännande när mina döttrar fortfarande var mindre än denna hund. Jag hade själv nöjet att få leda honom i koppel på väg hem från samhällets ICA affär. Trygg och säker kände man sig också på gatan när man visste att man hade honom som granne. I somras tog det tyvärr slut. 11 år blev han och på slutet tappade han mycket av sin vikt och fick till sist den spruta han behövde så han inte skulle behöva plågas och förlora den styrka och det värde han hade hos oss på gatan. Fortfarande är han saknad av väldigt många och gatan känns lite mer ödslig nu utan denna Grandan, en hund som det kommer ta långt tid att glömma eller att ägna en tanke åt.